- Project Runeberg -  Privatdetektiven Sherlock Holmes' äventyr. Två serier i en volym /
318

(1947) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så, att man hade fårkött med curry i tränarens hus just denna
afton, och alldeles säkert skulle det ha varit ett rent vidunderligt
sammanträffande, att han skulle ha råkat att komma med
pulveriserat opium just samma afton, som man händelsevis
hade en maträtt, som skulle förtaga bismaken — allt detta är
ju helt enkelt otänkbart. Alltså kunde vi alldeles stryka
Simpson från denna sak och koncentrera vår uppmärksamhet på
Straker och hans hustru såsom varande de enda, som kunde
ha valt fårkött med curry till kvällsvard denna afton. Opium
lades naturligtvis i drängens mat, efter det den blivit avsatt
för hans räkning att bäras ned i stallet, ty alla de andra åto
ju av samma rätt utan några menliga följder. Vem var det
nu, som kunde komma åt denna mat, utan att tjänstflickan
märkte något?

Innan jag avgjorde den frågan, hade jag börjat förstå
betydelsen av att hunden inte gav ett ljud ifrån sig under
natten, ty den ena slutsatsen leder i regeln till den andra.
Händelsen med Simpson hade visat mig, att det fanns en hund i
stallet, och likväl hade någon kommit in under natten och
tagit ut en häst, utan att hunden skällde så att de andra två
drängarna på loftet vaknade. Alldeles tydligt måste den nattliga
gästen ha varit någon, som hunden kände mycket väl.

Jag var nu redan övertygad eller så gott som övertygad om,
att det var John Straker, som mitt i natten gått ned i stallet
och tagit ut Silverbläsen. Men varför? Alldeles tydligt i
ohederliga avsikter, ty varför skulle han eljest givit stalldrängen
sömnmedel? Hans skäl kunde jag dock ännu inte fatta. Det
har hänt förr, att tränare gjort sig ansenlig penningvinst
genom att förmedels agenter hålla stora summor mot sina egna
hästar och sedan genom svekfullt förfarande hindra dem från
att vinna. Ibland är det jockeyen, som håller igen hästen,
ibland några säkrare och finare medel. Vad var det i detta
fall? Jag hoppades att innehållet i hans fickor skulle hjälpa
mig att draga en slutsats.

Och så blev även förhållandet. Ni erinra er helt visst, mina
herrar, den egendomliga kniven, som den döda mannen hade
i handen. Det var, som doktor Watson upplyste oss om, en
kniv som nyttjas till de allra ömtåligaste operationer, och den
skulle även den ifrågavarande natten användas till en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 14 00:22:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dacholmes/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free