Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Det gula ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talar inte gärna om sina familjeangelägenheter med
främmande personer — det är dock någonting förskräckligt att
diskutera sin egen hustrus uppförande med två personer, som
man aldrig sett förut. Men jag måste göra det, ty jag är
fullkomligt rådvill och måste meddela mig med någon.»
»Min bäste mr Grant Munro ...» började Holmes.
Främlingen sprang upp från stolen. »Huru», utropade han,
»ni känner mitt namn?»
»När ni önskar bevara ert inkognito», sade Holmes leende,
»skulle jag vilja föreslå er att antingen alls inte skriva ert
namn på hattfodret eller också vända kullen åt den person
ni talar med. Vad jag ville säga, var att min vän här, doktor
Watson, och jag lyssnat till många egendomliga hemligheter
i det här rummet, och att vi varit lyckliga nog att bringa frid
i månget upprört sinne. Jag hoppas att detta må bli fallet
även med er. Kanske jag nu, eftersom det här möjligen gäller
att handla raskt, får be er vara god och utan vidare uppskov
ge mig nödiga fakta.»
Vår klient for åter med handen över pannan, som om han
fann sitt läge bittert hårt; jag kunde av varje hans åtbörd och
uttryck se, att han var en reserverad man med stor
självbehärskning och icke utan en anstrykning av stolthet, så att han
hellre dolde sina sår än exponerade dem. Men så på en gång,
med en häftig rörelse av handen och liksom kastande bort all
förbehållsamhet, började han:
»Fakta äro följande, mr Holmes. Jag är gift sedan tre år
tillbaka, och jag och min hustru ha under denna tid älskat
varandra så djupt och varit så lyckliga som två makar kunna
vara; inte minsta söndring, varken i tankar, ord eller
handling, har förekommit mellan oss. Men likafullt har nu, sedan i
måndags, rest sig en skiljemur mellan oss, och jag anar att det
finns något i hennes liv och hennes tankar, som jag känner
lika litet som om hon vore en kvinna, jag snuddar förbi på
gatan. Vi ha blivit främmande för varandra, och jag vill nu
veta orsaken.
En sak vill jag emellertid tydligt framhålla för er, innan
jag fortsätter — Effie älskar mig, låt det inte bli någon
missuppfattning av den saken. Hon älskar mig av hela sitt hjärta
och hela sin själ och har aldrig gjort det mer än nu, det vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
