- Project Runeberg -  Privatdetektiven Sherlock Holmes' äventyr. Två serier i en volym /
338

(1947) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var klart upplyst. Just som vi blickade upp dit, syntes en mörk
skugga på gardinen.

»Där är den där varelsen!» utropade Grant Munro, »ni se
själva att det finns någon där. Följ nu med, så ska vi snart få
veta allt.»

Vi närmade oss dörren, men i samma ögonblick blev en
kvinna synlig i dörröppningen. Jag kunde icke se hennes
ansikte i mörkret, men hennes armar voro utsträckta på ett
bönfallande sätt.

»För guds skull, Jack, gör det inte!» utropade hon. »Jag
hade en aning om att du skulle komma i afton. Betänk dig,
min vän! Hav ännu en gång förtroende till mig, och du skall
aldrig få skäl att ångra det!»

»Jag har haft förtroende till dig alldeles för länge, Effie!»
sade han strängt. »Gå ur vägen, jag måste fram! Mina vänner
här och jag ämna avgöra saken en gång för alla.»

Han sköt henne åt sidan, och vi följde efter honom. Just
som han öppnade dörren, sprang en äldre kvinna mot honom
och sökte hejda honom; men han stötte undan henne, och
ögonblicket därpå voro vi alla tre i trappan. Grant Munro
rusade in i det upplysta rummet och vi i hälarna på honom.

Det var ett trevligt, välmöblerat rum med två tända ljus på
bordet och två på kaminfrisen. I ett hörn, vid ett litet
skrivbord, satt en liten flicka, som det syntes; hennes ansikte var
bortvänt, då vi kommo in, men vi kunde se, att hon var klädd
i en röd klänning och hade långa, vita handskar på
händerna. Då hon vände sig om mot oss, gav jag till ett utrop
av förvåning och avsky — det ansikte hon visade oss hade en
den egendomligaste dödslika färg och saknade absolut
varje uttryck, ögonblicket därpå var hemligheten förklarad.
Holmes satte skrattande sin hand bakom barnets öra, en mask
föll från hennes ansikte, och där satt en liten kolsvart
negerflicka med alla sina bländvita tänder blixtrande, under det
hon skrattade och hade hjärtans roligt åt våra häpna miner.
Även jag brast ut i gapskratt av sympati med hennes
munterhet, men Grant Munro bara stod och stirrade och tog sig
med handen för strupen som om han var nära att kvävas.

»Min gud», utbrast han, »vad är meningen med allt det
här?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 14 00:22:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dacholmes/0340.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free