- Project Runeberg -  Privatdetektiven Sherlock Holmes' äventyr. Två serier i en volym /
356

(1947) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stirrade alla förväntansfullt på den stängda dörren. Då jag
betraktade Holmes, såg jag hans min bli sträng, och han böjde
sig fram i stark spänning. Därpå hördes ett lågt, gurglande
ljud och ett raskt trummande mot trävirket. Holmes rusade
ursinnigt mot dörren; den var låst på innersidan. Följande
hans exempel kastade vi oss mot dörren med hela vår tyngd;
den ena dörrhaken gav vika, därpå den andra och dörren föll
ned med ett väldigt brak. Vi rusade över den och in i det inre
rummet.

Det var tomt.

Endast ett ögonblick varade vår villrådighet. I ett hörn av
rummet, hörnet närmast det rum vi lämnat, fanns en andra
dörr. Holmes sprang fram och stötte upp den. En rock och en
väst lågo på golvet, och på en hake bakom dörren hängde
direktören för Franco Midland Järnmanufaktur Aktiebolaget
med sina egna hängslen kring halsen. Hans knän voro
uppdragna, huvudet hängde i en fruktansvärd vinkel mot
kroppen; det var smällandet av hans klackar mot dörren, som
framkallat det ljud vi togo för en knackning. I nästa
ögonblick hade jag fattat honom om livet och lyfte upp honom,
medan Holmes och Pycroft löste upp de elastiska banden
mellan vecken på den nu blåa halsen. Därpå buro vi in honom
i det andra rummet, där han låg med askgrått ansikte och sköt
in och ut de mörkblå läpparna med varje andedrag — ett
fruktansvärt vrak av vad han varit endast några ögonblick
förut.

»Vad tror du om honom, Watson?» frågade Holmes.

Jag böjde mig ned och undersökte honom; hans puls var
svag och oregelbunden, men hans andhämtning blev längre
och det syntes en liten darrning i ögonlocken, som visade en
liten smal, vit strimma av ögongloben innanför.

»Det hängde på ett hår att det hade varit slut med honom»,
sade jag, »men nu kommer han sig nog. Öppna fönstret där
och ge mig vattenkaraffinen.»

Jag knäppte upp hans krage, hällde kallt vatten i ansiktet
på honom och höjde och sänkte hans armar, tills han drog ett
långt, naturligt andetag.

»Nu är det endast en tidsfråga», sade jag och gick ifrån
honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 14 00:22:53 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dacholmes/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free