Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Den Musgraveska ritualen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäta höjder, och jag har som yngling tagit höjden på snart
sagt alla träd och byggnader här på gården.’
Allt detta var ju riktig tur för mig; mina fakta kommo
hastigare, än jag kunnat hoppas.
’Säg mig, gjorde din hovmästare dig nånsin några sådana
frågor?’ frågade jag.
Reginald Musgrave såg förvånad på mig. ’Nu, då du
påminner mig om det, kommer jag ihåg, att Brunton verkligen
frågade mig om samma sak för några månader sedan på
grund av något meningsutbyte med ridknekten.’
Detta var goda nyheter, Watson, ty det visade mig, att jag
var på rätt väg. Jag såg nu upp mot solen; den stod lågt på
himmeln, och jag beräknade att inom mindre än en timme
skulle den vara just över de högsta grenarna av den gamla
eken. Ett av villkoren i Ritualen skulle då vara uppfyllt.
Almens skugga måste betyda bortre ändan av skuggan, annars
skulle stammen tagits som ledning. Jag måste således ta reda
på, var bortre ändan av skuggan skulle falla, just då solen
stod över eken.
»Det måste ha varit svårt, Holmes, då almen inte längre
fanns där», anmärkte jag.
»Ja, men jag visste ju, att om Brunton kunnat göra det,
skulle även jag kunna det. För resten var det ingen verklig
svårighet. Jag gick med Musgrave in i hans arbetsrum och
täljde den här pinnen, och vid den knöt jag sedan fast det
här långa snöret med en knut för var tredje fot. Jag tog därpå
två längder av ett metspö, som tillsammans utgjorde precis
sex fot, och gick så med min klient tillbaka till den plats, där
almen hade stått. Solen stod just över ekens topp. Jag ställde
metspöet rätt upp och ned, markerade skuggans riktning och
mätte den. Den var nio fot lång.
Beräkningen var nu enkel nog. Om ett sex fot långt spö
kastade en skugga på nio fot, måste ett träd på sextiofyra fot
kasta en på nittiosex fot, och de måste ju båda falla i samma
riktning. Jag mätte nu upp detta avstånd, som nästan förde
mig till husets vägg, och stack en träpinne i marken till märke.
Du kan tänka dig hur jag jublade inom mig, Watson, då jag
på två tums avstånd från min pinne såg en annan liten
fördjupning i marken; jag förstod att det var ett märke, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
