Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Den Musgraveska ritualen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Vad ser jag’, utropade Musgrave, ’det är ju Bruntons
ytterhalsduk! Jag har sett honom begagna den och kan svära på,
att det är hans. Vad har den uslingen haft här att göra?’
På min begäran hämtades ett par av lantpoliserna, och då
de anlänt, försökte jag att lyfta stenen genom att draga i
halsduken; jag kunde endast röra den helt obetydligt, och det var
först med tillhjälp av en av konstaplarna som jag slutligen
lyckades få undan den. Ett svart hål gapade mot oss, i vilket
vi alla blickade ned; Musgrave lade sig på knä och sänkte ned
lyktan.
Det var ett litet rum, sju fot djupt och fyra fot i fyrkant.
På ena sidan stod en platt, metallbeslagen trälåda, vars lock
var uppslaget, med den här besynnerliga gamla nyckeln i
låset. Lådan var utvändigt beklädd med ett tjockt lager av
damm, och fukt och mask hade ätit sig genom trävirket, så att
mögel växte tjockt på innersidan. Flera svartnade metallstycken
— tydligen gamla mynt — sådana som jag har här, lågo
kringspridda på lådans botten, men för övrigt var den tom.
I detta ögonblick hade vi för resten inte någon tanke på den
gamla lådan, ty våra blickar stirrade på något, som låg
bredvid den. Det var figuren av en svartklädd man, som låg på
knä framför lådan, med pannan sänkt mot kanten av den och
armarna utbredda på ömse sidor. Ställningen var sådan, att
den dragit allt det stagnerande blodet åt ansiktet, och ingen
kunde ha känt igen denna förvridna, leverfärgade uppsyn;
men kläderna, håret och andra tecken voro tillräckliga att
visa Musgrave, då vi dragit upp kroppen, att det verkligen var
hans försvunna hovmästare. Han hade varit död några dagar,
men det fanns intet sår eller märke på kroppen, som visade
hur han mött sitt fasansfulla slut. Då liket burits upp ur
källaren, stodo vi fortfarande inför ett nästan lika svårlöst
problem som det, varmed vi hade börjat.
Jag måste erkänna, Watson, att så tillvida kände jag mig
besviken i mina undersökningar. Jag hade räknat på att lösa
gåtan, då jag väl funnit den i Ritualen antydda platsen; men
nu, då jag hunnit dit, var jag tydligen lika långt som någonsin
från att veta, vad det var familjen i gamla tider dolt så
omsorgsfullt. Jag hade visserligen kastat ljus över Bruntons
öde, men nu återstod att skaffa visshet om, på vad sätt han
mött detta öde och vilken roll den försvunna tjänstflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
