- Project Runeberg -  Privatdetektiven Sherlock Holmes' äventyr. Två serier i en volym /
414

(1947) [MARC] Author: Arthur Conan Doyle Translator: Tom Wilson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1947, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en gång, om ni anser det möjligt, att tjuven skulle ha
kommit upp hit utan att störa oss?»

»Ni får allt leta på annat håll och söka komma på några
andra spår», sade sonen med ett försmädligt leende.

»Jag får be er ha ännu litet tålamod med mig. Så till
exempel skulle jag vilja övertyga mig, hur långt man från
sängkammarfönstren kan se över gården och vägen. Det här är
således er sons rum» — han sköt upp dörren — »och det här,
förmodar jag, är toalettrummet, där han satt och rökte, då
han fick höra tjuven. Vart vetter fönstret?» Han gick över
sovrummet, sköt upp dörren och såg sig om i det inre rummet.

»Jag hoppas ni nu är nöjd», sade mr Cunningham retligt.

»Jag tackar, jag tror att jag nu sett allt vad jag önskade
se.»

»Då kunna vi fortsätta in i mitt rum, om det är
nödvändigt.»

»Om det inte är alltför mycket besvär.»

Gamle Cunningham ryckte på axlarna och förde oss in i sitt
eget rum, som var ett enkelt möblerat, vanligt sovrum.
Holmes höll sig något tillbaka, så att han och jag gingo sist i
gruppen. Nära sängfoten var ett litet fyrkantigt bord
placerat, på vilket stodo ett fat med apelsiner och en karaffin
vatten. Just som vi gingo förbi det, böjde Holmes sig ned
framför mig och stötte med avsikt omkull bordet. Karaffinen gick
i tusen bitar och frukten rullade runt omkring golvet.

»Så du bär dig åt, Watson», sade han lugnt, »nu har du
allt ställt till det vackert med mattan!»

Jag böjde mig ned något förlägen och började plocka upp
apelsinerna, ty jag förstod att min vän av någon orsak
önskade, att jag skulle ta skulden på mig; de andra hjälpte till
och ställde bordet tillrätta igen.

»Mr Holmes — nej, men vart har han tagit vägen?»
utropade kommissarien.

Holmes hade försvunnit.

»Vänta här ett ögonblick», sade unge Alec Cunningham,
»jag tror att karlen är galen. Kom med, pappa, så ska vi se
efter, vart han tagit vägen.»

De rusade båda ut ur rummet och lämnade
poliskommissarien, översten och mig stirrande på varandra.

»Jag känner mig verkligen frestad att säga som mr Alec»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:49:45 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dacholmes/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free