Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Mordet i Reigate
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade kommissarien. »Det är kanske följderna av sjukdomen,
men mig förefaller det verkligen ...»
Hans ord avbrötos av ett gällt rop av »hjälp, hjälp,
mördare!» Med en rysning kände jag igen Holmes’ röst. Jag
rusade ut i förstugan. Ropen hade nu förvandlats till ett hest,
oartikulerat skrik, som kom från de rum vi först besökt; jag
rusade genom unge Cunninghams sovrum och in i toalettrummet.
Båda herrarna Cunningham stodo lutade över Sherlock
Holmes, som låg utsträckt på golvet; sonen höll båda händerna
kring Holmes’ strupe, under det fadern bände och vred
hans ena handled. På ett ögonblick hade vi tre ryckt undan
dem, och Holmes reste sig vacklande upp, mycket blek och
tydligen utmattad:
»Häkta dessa herrar, herr poliskommissarie!» flämtade han.
»För vad?»
»För mord på kusken William Kirwan!»
Poliskommissarien stirrade häpen på honom. »Å, mr Holmes»,
sade han till sist, »inte kan det väl vara er mening,
att ...»
»Prat, karl, se på deras ansikten!» sade Holmes kort.
Jag har verkligen aldrig sett några mänskliga ansikten
tydligare uttrycka brottslighet. Den äldre mannen syntes
alldeles bedövad och vimmelkantig, med ett tungt, dystert uttryck
i det skarpt markerade ansiktet, under det att sonen hade
förlorat hela det övermodiga, vräkiga sätt, han nyss förut visat,
och grymheten hos ett farligt vilddjur glödde i de mörka
ögonen och vanställde de i sig själva vackra dragen. Poliskommissarien
sade ingenting utan gick till dörren och visslade i
sin pipa, varpå två av hans konstaplar genast infunno sig.
»Jag har inte något alternativ, mr Cunningham», sade han.
»Jag hoppas, att allt det här kommer att visa sig vara ett
löjligt misstag, men ni ser själv, att ... Å, vad gör ni? Låt bli det
där!» Han slog ut med handen, och en revolver, som den
yngre Cunningham just höll på att spänna, föll på golvet.
»Tag vara på den här!» sade Holmes och satte foten på
revolvern. »Det blir till nytta vid förhöret ... Men här har
jag vad vi verkligen behövde.» Han höll upp en liten
hopskrynklad pappersbit.
»Resten av brevet!» utropade kommissarien.
»Alldeles.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
