Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra serien - Doktorns hemlighetsfulla beskyddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förståndet av fruktan, och gjorde som han bad. Då jag kom
upp, visade han mig på flera smutsiga fotspår på den ljusa
mattan.
’Vill ni påstå, att det är mina spår?’ skrek han.
De voro verkligen mycket större än några spår han kunde
ha gjort, och tydligen alldeles färska. Det regnade häftigt i
eftermiddag, som ni väl veta, och inga andra personer än
mina ryska patienter hade varit på besök; således måste
mannen i väntrummet, medan jag var sysselsatt med den andre,
av något okänt skäl ha gått upp i mr Blessingtons rum.
Ingenting hade rörts eller tagits bort, men fotspåren bevisade
att någon verkligen varit där. Mr Blessington föreföll mera
upprörd över tilldragelsen, än jag trott möjligt, ehuru saken
väl kunnat störa sinnesfriden hos vem som helst; han satt
där och grät — ja, han grät verkligen! — och jag kunde
knappast få några sammanhängande ord av honom. Det var
han som föreslog, att jag skulle uppsöka er, och jag insåg
själv genast det lämpliga i denna åtgärd, ty sannerligen ser
inte saken högst egendomlig ut, om han än mycket överdriver
dess betydelse. Om ni bara ville vara god och följa med
mig hem nu i min kupé, skulle ni åtminstone kunna lugna
honom, om jag än inte gärna kan hoppas, att ni skall kunna
förklara den besynnerliga händelsen.»
Sherlock Holmes hade lyssnat till den långa berättelsen
med spänd uppmärksamhet, och jag kunde se att hans intresse
var väckt. Hans ansikte var lika känslolöst som vanligt,
men hans ögonlock hade sänkts allt tyngre och röken ur hans
pipa hade bolmat allt starkare, liksom givande eftertryck åt
varje egendomlig episod i doktorns berättelse. Då doktorn
slutade, sprang Holmes upp utan ett ord, räckte mig min hatt,
tog sin egen från bordet och följde doktor Trevelyan ut. En
kvarts timme därefter stego vi ur utanför hans hus, ett av
dessa dystra, från alla utvändiga prydnader fria hus, som man
gärna tänker sig i samband med en i Westend praktiserande
läkare. En betjäntpojke öppnade åt oss, och vi skulle just gå
uppför den breda, väl mattbelagda trappan, då något
egendomligt inträffade, som hejdade våra steg. Gaslågan längst
upp i trappan släcktes plötsligt och från mörkret kom en tunn,
darrande röst, som skrek:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
