Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det svenska järnets världsrykte
64
har sökt att skaffa sig en mening härom, byggd på de metallurgiska
lagar, vilka äro sedan länge kända, och på den inom ramen av dessa
samlade erfarenheten rörande de olika processerna och den stålpro-
dukt, de under olika förhållanden lämna. Aven med risk att göra
framställningen lång, anser jag mig i detta sammanhang hava fog
för att ingå på spörsmålet i fråga något vidlyftigare.
Grundläggande för vårt järns och ståls kvalitet har hittills varit
tackjärnet, huvudsakligen framställt med porösa träkol av barrved
1 blästermasugnar. Dess analytiska sammansättning i vad det rörer
de genom kemisk analys åtkomliga beståndsdelarna har under decen-
niernas förlopp icke undergått någon förändring, utan denna har av-
passats efter de olika färskningsprocesser, för vilka det avsetts såsom
lancashire-, bessemer- och martintackjärn. Inom dessa grupper hava
mangan- och kiselhalterna varierats, mest inom den sistnämnda grup-
pen. Däremot hava masugnarna och det ingående malmmaterialet
ändrats. Masugnarna hava ständigt förstorats. Från en dygnsproduk-
tion av några få ton är den numera uppe i 25—30 ton. De gamla
masugnarna arbetade med en forma och relativt kall bläster, nu har
man 4—6 formor och en blästertemperatur ända upp till 450”. Bräns-
let, d. v. s. träkolet, har endast förändrats till sin genomsnittliga grov-
lek, kolen äro mindre genom att numera huvudsakligen gallringsved
användes, medan förr, innan ännu cellulosan kommit till, de framställ-
des till stor del av grövre skog. Materialet är alltjämt huvudsakligen
gran; från mellan- och södra Sverige innehålla träkolen ibland något
björkkol, som visserligen är värmestarkare, men ur kvalitetssynpunkt
mindre önskvärda. De fosforfattigaste kolen erhållas från Norrland.
I äldre tider användes endast de järnrikare styckemalmerna, då
man ännu icke lärt sig att genom anrikning tillgodogöra sig de vid
brytningen fallande järnfattigare sekundamalmerna. Av ekonomiska
skäl tog man dock med malmer med ända ned mot 40 ?/o järn, vilket
hade till följd, att beskickningen å masugnarna trots en del rika mal-
mer 1 densamma oftast var ganska järnfattig, ned mot 45 ?/o. Man
började emellertid på 1880-talet krossa och magnetiskt sovra sekun-
damalmen, och så följde strax efter sekelskiftet malmens finkrossning
i kulkvarn och krossgodsets våtmagnetiska separation, varigenom ur
sekundamalmen utvanns en pulverformig malm, benämnd slig, med
60 9/0 järn och däröver. Var sligen tillräckligt svavelren, uppsattes
den direkt på masugnen. För att avlägsna den ofta rätt höga svavel-
halten och överföra sligen till styckeform övergick man dock snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
