Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Perpetuum mobile ’
86
Vi känna alla skildringen i Första Mose bok om att människan
en gång levat i ett paradis — lycklig och okunnig. Men när hon till-
ägnade sig kunskapen befanns denna vara på både gott och ont, och
hon passade ej längre i paradiset; hon drevs brutalt ut därifrån och
dömdes att äta sitt bröd i sitt anletes svett. Den »gamla goda tiden»
var förbi för människosläktet.
Men en reminiscens ligger ohjälpligt kvar i släktets sinne och dri-
ver det till utomordentliga andliga ansträngningar. Att »äta sitt bröd
i sitt anletes svett» tilltalar ej människan; hon längtar åter till para-
diset, där hon ej behövde anstränga sin kropp och kunde låta fanta-
sien leka fritt. Och hon försöker därför åtminstone skaffa sig slavar,
vilka kunna utföra arbetet åt henne. Huru urgammal denna strävan
är avspeglar sig i det tionde budordet: »Du skall ej hava lust till din
nästas hustru, ej heller till hans tjänare, ej heller till hans oxe eller
åsna, ej heller till något annat som honom tillhörer». Varför betonas
här särskilt hustru, tjänare, oxe och åsna? Jo, de representera arbets-
produktionen, slavarna, som avlastade muskelarbetet och befriade
från ansträngningen, och dessa voro mera åtråvärda än andra ägode-
lar. Från hustrun, det forntida arbetsöket, över slavarna och dragdju-
ren har kulturen fört fram till de arbetsproducerande maskinerna, de
primära döda motorerna, slavarna av järn. Men vilken ofullkomlighet
vidlåder ej dem — dyra i anskaffning och drift, besvärliga i skötsel.
Trots sin fulländning representera de långt ifrån idealet. Idealet vore
en maskin, som ständigt kunde vara i rörelse och avge arbete utan
att något behövde tillföras. En sådan maskin kallas ett perpetuum
mobile. Ej under att människan sedan århundraden nedlagt ofantligt
arbete och grubbel på förverkligandet av en sådan maskin. Och med
denna känsla förenar sig människans äregirighet och samlareinstinkt.
Uppfinnaren av ett perpetuum mobile skulle bliva mer berömd än
någon annan och vinna omätliga ägodelar i lön för sin uppfinning.
Det är omöjligt att säga, huru länge människan medvetet arbetat
på att åstadkomma en maskin, som ständigt kan vara i rörelse och
avge arbete, utan att något tillföres. Otaliga förslag till perpetuum
mobile, som en sådan maskin kallas, känna vi från 15- och 1600-
talen. En så lysande ande som Leonardo da Vinci sysslade även med
problemet och på en skiss till ett perpetuum mobile har han anteck-
nat: »O, utforskare av den beständiga rörelsen, huru många fåfänga
planer har du icke utarbetat vid detta sökande!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
