Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ångtekniken efter James Watt
120
sund övertagit verkstadens tekniska ledning efter mera självständiga
banor.
1800-talets första årtionden kännetecknas i mycket av ångma-
skinens kvantitativa utbredning och införande på ett flertal olika
områden. Det må vara nog att i detta sammanhang endast nämna
dessa områdens namn: ångfartyg, ånglokomotiv, ånghammare, ång-
kompressor, ångspruta. På de flesta av dessa områden ha svenskar
gjort betydande insatser. Förutom Otto Carlsund må här endast näm-
nas vår berömde uppfinnare John Ericsson och hans insatser på ång-
lokomotivets och propellerns område.
Ängmaskinens kvalitativa utveckling under 1800-talsts första år-
tionden kunde baseras på endast ganska ofullständig kännedom om
termodynamikens lagar. Först genom Sadi Carnots epokgörande arbe-
ten på 1820-talet och genom Mayers och Joules upptäckt av det mate-
matiska sambandet mellan värme och arbete vann värmetekniken det
förut saknade underlaget. Clausius och Rankine utarbetade de båda
första huvudsatserna och lade därmed grunden för den vetenskapliga
värmeläran eller termodynamiken. Genom dessa och många andra
mäns arbete vanns fördjupad kunskap om ångans natur och de me-
del, som böra användas för att uppnå en möjligast hög termisk
verkningsgrad.
För att ånganläggningens verkliga termiska verkningsgrad ej skall
ligga alltför långt under den rent teoretiska, måste ångpannans verk-
ningsgrad vara hög och ångmaskinen med minsta förluster tillgodo-
göra sig ångans teoretiska expansionsarbete. Ängmaskinen fyllde
denna fordran i ganska otillfredsställande grad. Värmeutbytet mellan
ångan och cylindergodset, den s. k. cylinderkondensationen, utgjorde
i allmänhet en betydande förlust, som man endast i viss grad lyckades
reducera genom ångans successiva expansion i flera cylindrar, ångans
överhettning och minskning av de s. k. skadliga rummen. Ängma-
skinens teoretiska expansionsarbete kunde ej fullständigt utnyttjas
även på grund av ångcylinderns begränsade dimensioner, vilka ej
medgåvo en expansion till det låga tryck, som kondensorn kunde
åstadkomma.
Det var därför ej underligt att många vetenskapsmän och uppfin-
nare började tvivla på ångmaskinens möjlighet att arbeta med rimlig
värmeekonomi och de började därför söka sig fram på andra vägar.
En sådan väg var användandet av 2 ångor, vattenånga t en annan
ånga. Eftersom ångmaskinens svaghet närmast låg på lågtrycksområ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
