Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gjutjärnshällar
Norge och i Ryssland. Bland bruken i Småland, där De Ree skulle
konkurrera med de Geer ifråga om kanontillverkningen, stod Huseby
främst, vilket bruk han året förut (år 1642) arrenderat av Carl Carls-
son Gyllenhielm. Tack vare ett inventarium, som Carl Sahlin publi-
cerat i Rig 1932 och som upprättats i samband med De Rees över-
tagande av arrendet 1642, kunna vi få en god bild av den dåtida
bruksanläggningen därstädes. Vid alla masugnar, där kanongjutning
ägde rum, kunde man även gjuta järnugnshällar. I Husebyinventariet
visar det sig också, att man redan tidigare än år 1642 där skaffat
sig en samling modeller att gjuta sådana hällar efter. På grund av
därvarande små förhållanden hade emellertid Huseby bruk ej ensamt
inköpt dessa, utan inhandlat dem i bolag med fru De Besche på det
närbelägna Älshults järnbruk.
Men liksom Louis de Geer lyckats monopolisera kanontillverk-
ningen 1 Sverige, lyckades han även monopolisera handeln med och
i viss mån även tillverkningen av gjutjärnshällar i landet. Det var
emellertid icke de Geer själv, som fick detta monopol, men väl en
av hans associerade, Lisle Stotesburie. Hans uteslutande privilegium
på handel med järnugnar i Sverige är daterat den 9. februari 1646.
Overenskommelsen mellan honom och de Geer finnes likaledes tryckt
i den ovan omtalade brevsamlingen. Enligt denna överenskommelse
skulle ingen i Sverige äga att gjuta järnugnar utom på Louis de Geers
rekvisition. Alla sådana skulle sedan levereras till Stotesburie i Stock-
holm och han för dem betala de Geer 8 riksdaler skeppundet. De Geer
förband sig dessutom att varken sälja några dylika till någon annan
än Stotesburie eller ens skänka bort sådana utan Stotesburies sam-
tycke. Överenskommelsen är sålunda lika tydlig som sträng. Av denna
framgår emellertid också, att kontrahenterna icke förutsätta, att järn-
ugnar endast skulle gjutas vid de Geers eller hans kompanjoners mas-
ugnar, utan att de Geer kunde om han så ville beställa sådana även
hos utomstående masugnsägare. Huruvida kontrahenterna i full ut-
sträckning lyckats genomföra monopolet, undandrager sig naturligt-
vis vårt vetande, men man torde nog ha att räkna med, att detta
1 stort sett skett. Det bör också mycket lättare kunnat ske, som järn-
ugnarna nästan uteslutande torde ha tillverkats för export till ut-
landet.
Vasatidens Sverige brukade nämligen, såvitt vi kunna finna, icke
i större utsträckning järnugnar som eldstäder vare sig på slotten, i
städerna eller hos allmogen. Man hade den öppna härden eller kakel-
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
