Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gevärsfaktorier
20
[äomsterka verkstadsanläggningar för förädlingsproduktion fingo
gevärsfaktorierna mycket tidigt karaktär av stordrift, och vi möta
hos dem redan vid deras organiserande under 1600-talets första
decennier drag som berättiga till benämningen fabriker. Det är ju
för övrigt ett känt förhållande, att produktionen för krigsändamål
växte långt över hantverkets ram; detta gäller utom vapenfabrikatio-
nen i främsta rummet uniformstillverkningen. Förutsättningen för
stordrift var härvidlag liksom alltid först och främst en stor och på-
litlig konsument, nämligen de stora arméerna, samt en viss standardi-
serad tillverkning, vapen av viss modell, uniformer m. m. Förhållan-
devis stor arbetarstam, lokal koncentration av driften samt ett alltmer
utvidgat användande av maskinell kraft, kännetecknade också tidigt
våra gevärsfaktorier.
Gustav II Adolfs ej fullt framgångsrika strävan att koncentrera
de inom stora områden på landsbygden spridda gevärshantverkarna
till vissa städer, Arboga, Jönköping, Norrköping, Norrtälje, Ronne-
by, Söderhamn samt Örebro, utgjorde icke endast ett erkännande åt
det då aktuella anläggandet av nya städer och den aktiva stadspoli-
tiken utan betydde i själva verket den första rationaliseringsåtgärden
inom denna industri — lokal begränsning av arbetsplatsen, varigenom
vanns en bättre kontroll av arbetet. Förut hade nämligen den av ko-
nungen utsedde faktorn för inspektion och kontroll fått resa runt i
landskapet. Fullt genomförd blev ej denna koncentration; ännu under
1800-talets början sutto flera gevärshantverkare utanför städerna
och kommo sålunda att representera en sista rest av den smideskun-
niga allmoge, som Gustav Vasa vid I1500-talets mitt uppfostrat till
skickliga bössmeder. Detta hade skett genom inkallandet av dyrt
betalda utlänningar, en metod som ofta och med olika framgång
anlitades, då ett nytt tekniskt förfarande skulle införas. Metodens
nackdelar fick mången svensk organisatör uppleva. De inkallade spe-
cialisterna voro ej alltid av bästa kvalitet, då man på kontinenten un-
der merkantilistisk påverkan var lika rädd att släppa ifrån sig duktigt
folk som reda pengar, vartill kom att dessa främlingar ofta tillhör-
de projektmakarnas och äventyrarnas kategori. Dessutom var de
inkallades vilja att lära bort sina arbetsmetoder ej alltid lika stor som
deras personliga förmåga, då de snart insågo hur deras eget inflytande
minskades i samma mån som de lärde upp en inhemsk arbetarstam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
