- Project Runeberg -  Dædalus : Tekniska museets årsbok / 1938 /
50

(1931)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De släta fingerringarna

Spar-ringar.

50

Till de billiga gula ringarna höra en mängd fabrikat, som numera
pläga gå under det gemensamma namnet spar-ringar, enär de i stor
utsträckning av allmogen bäras som ersättningsringar i vardagslag,
då man önskar spara de äkta ringarna från nötning. Ett säkert sor-
terande i tidsföljd av hithörande ringar har jag icke lyckats åstad-
komma, trots därpå nedlagd möda. Emellertid tyckas de äldsta vara
förfärdigade av rena mässingen, vars något grönaktiga färg på långt
håll gjorde dem misstänkta som oäkta. Kom man närmare, röjde sig
ringarnas rätta art även därav, att de svärtade fingrarna. Glansen
var, som man förstår, mycket svår att upprätthålla, och bärarna
fingo vanligen nöja sig med att använda dessa enkla ringar som s. k.
söndagsringar. Senare kommo de på polerad yta mera guldliknande
pinsbackringarna i bruk. Denna legering, vars sammansättning mycket
varierat (nu vanligast 85 9/4 koppar och 15 ?/) zink), uppfanns i Eng-
land i början av 1730-talet och gjorde under närmaste halvseklet där-
efter sitt segertåg genom världen såsom den mest guldliknande le-
gering, gelbgjutarna dittills lyckats åstadkomma.) Bland de många
föremål, som därav tillverkades, spelade ringarna en viktig roll. Håll-
barheten hos denna kompositions vackra glans var dock icke stor och
fabrikanterna funno sig snart behöva brännförgylla pinsbacken, för
att få därav framställda dyrbarare arbeten säljbara. Sällan anbragtes
dock sådan förgyllning på de billiga släta ringarna. Det är först i våra
dagar, närmare bestämt under de senare decennierna av 1800-talet,
som pinsback- och de närstående tombackringarna börjat i större skala
förgyllas och då på den lätt använda galvaniska vägen. Sådana ringar
tillverkas alltjämt i stor skala här i landet, såsom i Eskilstuna, Stock-
holm, Orebro, Askersund m. fl. orter. Pinsbacken har på senare tid
i viss mån undanträngts av aluminium-bronsen, bestående av 75—
80 9/4 koppar, 83—10 ?/, aluminium, 5—10 ?/) zink. Hit hör det s. k.
diriguldet. De oäkta ringarna gå i handeln under ett flertal olika, på
ringens inre sida vanligen anbragta benämningar. Då jag för ett par
år sedan företog en bilresa utefter ostkusten från Ystad till Hapa-
randa, begagnade jag tillfället att hos äldre guldsmeder m. fl. i de
passerade städerna inhämta upplysningar om ringhandeln och där-
med förbundna förhållanden. Ett mångtal äldre och nyare spar-
ringar inköptes under resan och några av dem har jag låtit analysera.
Här skola blott en del av de påträffade äldre sådana omnämnas:

5) Sahlin, Carl. Pinsback — fattigmansguldet. Svenska kulturbilder. Ny följd. B. 2.
Sid. 141.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:56:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/daedalus/1938/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free