Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I GYMNASTIKEN
165
Hans mor betraktade honom tyst med ett ömt
deltagande uttryck. Sedan sade hon tveksamt:
— Jag är rädd, att hans kamrater ... Hon
menade: ska håna honom.
Men Nelli svarade:
— Det gör mig ingenting . . . och så har jag ju
Garrone. Jag är nöjd, bara inte han skrattar åt
mig.
Och så läto de honom komma med.
Gymnastikläraren, han som har ett ärr på
halsen och har tjänat under Garibaldi, förde oss
genast bort till stängerna, som äro mycket höga,
och man måste klättra ända upp i toppen och
sätta sig på tvärbalken. Derossi och Coretti
klättrade upp som ett par apor. Även lille Precossi
klättrade upp helt behändigt, fastän han
hindrades av sin stora kavaj, som räcker honom ända
ner till knäna. Ocli för att narra honom atl
skratta, medan han klättrade, ropade alla hans
vanliga talesätt: »Ursäkta, ursäkta!»
Stardi pustade, blev röd i synen som en
kalkontupp och bet ihop tänderna, så att ban såg
ut som en ilsken hund, men han hade föresatt
sig, att. han skulle upp till toppen, och det
lyckades honom verkligen. Även Nobis nådde upp,
och när ban kom dit, antog lian en hållning som
en kejsare. Men Votini gled ner två gånger trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
