Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Framåt till “pingsten”, av Lewi Pethrus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rosenius m. fl. En doktor B., medlem av konsistorium i
Uppsala stift, förmanade en gång den unge Rosenius
“att ej börja predika ‘unio mystica’ eller den
invärtes för förnuftet hemliga föreningen med Frälsaren.”
Det var just denna “hemliga förening med
Frälsaren,” som var pietismens huvudtema. Såväl
“hernhutterna” som “metodisterna” hävdade med kraft
just denna sanning. Weslys stående ämne var nya
födelsen. Detta var en av de klenoder, som
församlingen förlorat, och som Gud genom den pietistiska
väckelsen återskänkte henne.
Läran om de troendes dop spåra vi samtidigt med
reformationen på Luthers tid. Förkämparna för
denna sanning ha gått under olika namn.
Reformationshistorien kallar dem “Anabaptister”
(vederdöpare) och slutligen baptister. Genom tidernas gång
har även denna föraktade sanning, som många ädla
män och kvinnor lidit fram, vunnit de kristnas
erkännande. Det kristna dopet, sådant Nya
Testamentet omtalar det, har nu vunnit godkännande inom alla
de frireligiösa samfunden. Icke ställa väl alla dopet
som villkor för församlingsgemenskap, men inom
alla frikyrkliga samfund finnas många medlemmar,
som blivit döpta som troende, och samfunden ha
visat sitt gillande av handlingen genom att behålla dem
som medlemmar. Det är nu icke längre någon skam
att vara döpt som troende. Dopsanningen har
segrat.
Även missionstanken, som nu av alla
kyrkosamfund erkännes, var vid dess framträdande i senare
tiders församling betraktad såsom en farlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
