Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
tänkt; och nu berodde det endast på stormen, när
de skulle skiljas.
De kommo fram till det lilla hotellet, som mer
påminde om en fiskarstuga än ett hotell, och
gingo hastigt genom matsalen, där det lilla antalet
gäster redan samlats. Deras rum lågo helt nära
varandra, och båda vette utåt havet. De blevo
stående vid hennes dörr, som hon hastigt öppnat.
När de sågo in, upptäckte de, att havet stänkt
upp på fönstret; och utefter fönsterrutorna pärlade
oupphörligt stora droppar, som om det regnat
därute.
Han visste, att han nu borde gå in till sig,
men blev ändock stående. Hon såg på honom
med en litet undrande blick. Hennes ansikte var
friskt och rosigt av blåsten, och ögonen strålade.
Det föreföll honom, som om stormen därute sopat
bort alla andra minnen ur hans hjärta. Han
glömde sin hustru och sin lilla gosse därhemma,
nuet rymde endast denna ljuva flicka med hennes
ungdom och hennes glada skratt.
Han märkte, att hon darrade. Varför darrade
hon? Han forskade ivrigt i hennes ansikte, som
om han plötsligt fått se något oförklarligt han
icke förut lagt märke till.
— När stormen upphört, fara vi hem, sade
hon med sin flickaktigt klara röst.
Ingen av dem visste efteråt, om det var hon
som kastat sig i hans armar, eller om han tagit
ett steg framåt och slutit henne i sin famn. Han
drog henne in i rummet och stängde dörren.
Under den tid de varit tillsammans hade de icke
bytt några smekningar. Mången gång hade han
hårt slutit sina händer för att hålla dem i styr!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
