- Project Runeberg -  En Dagdriverskas Anteckningar /
45

(1923) [MARC] [MARC] Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

45

Nu låg hon där mot hans bröst, darrande, kämpande
med gråten, men tryckande sig intill honom, som
om han vore den enda i världen, i vilkens famn
hon kunde fly. Alla de smeknamn, som under den
gångna tiden samlats inom honom, tumlade nu
som yra och rusiga av glädje över hans läppar.

Hon lade plötsligt sin hand över hans mun.

— Inte mer, sade hon leende. Lyssna till havet.

Och de sutto tysta och lyssnade till vågornas

dån och till stormen, som visslade om knutarna
och skakade fönstret. Och alltjämt runnö tunga,
klara vattendroppar utanför rutorna.

Han kysste åter och åter hennes mun.

— Nu är du min, sade han, och jag är din.
Att jag kunnat leva så länge utan dig! Men du
har alltid varit så reserverad mot mig, och till
sist trodde jag, att du inte tyckte om mig.

— Inte tyckte om? Hon skrattade högt.

Plötsligt gjorde hon sig fri från honom, kröp

upp i soffhörnet och knäppte händerna om knäna.
Hon log emot honom sitt öppna, glada leende,
och då stack det med ens till i honom en känsla
av att detta ändå icke var helt riktigt: att hon gav
för slösande och för beredvilligt. Han var så
mycket äldre och mera erfaren, och hon hade med
ett barns oförsiktighet gått rätt i hans famn.

— Jag har alltid älskat dig, åtminstone länge
–-länge.

Hon sträckte ut händerna liksom för att mäta
upp en tidlängd. Han tog den ena handen och
kysste den, och hon lät den vila i hans, medan
hon fortsatte:

— När jag var en liten flicka, kom du så ofta
i mitt hem, och jag fick rida på ditt knä;, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:28:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagdriv/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free