Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
en, som vattenbehållare duscha vatten, och inga
flickor föreföllo längre söta i sina eviga
regnkappor och galoscher.
Louis satt en sådan där eftermiddag hemma och
arbetade. Han brukade sitta vid skrivbordet till
nio, då han måste rusa ut för att skaffa sig litet
kvällsmat. Livet var trist, och restaurangmaten
smakade mest tvål på sista tiden. En tid hade han
tänkt, att ungkarlslivet snart skulle vara förbi.
Och ofta när han gick ut, hade han sett för sin
inre syn, hur det skulle bli, då han finge dricka
te vid sitt eget bord, i sitt eget hem, med en liten
söt fru, hans fru, mittemot. Nu skulle den där
trumslagarpojken sitta på hans plats, och ...
Då ringde det i telefonen. Han tog luren och
ropade: »189», som om han stått på auktion.
— Får jag komma upp, Louis? Det var en
flickröst.
— Välkommen, Gertrud! Louis försökte att inte
låta förvånad på rösten.
Det ringde av, och han lutade sig tillbaka i
skrivbordsstolen och ryckte i sin halsduk, som om
han känt en snara om sin hals.
Hon kom, blossande röd. Hennes mun var mer
än någonsin lik en trotsig barnmun, och hennes
ljusa lugg föll ned i pannan som en tjock man,
lockig och fuktig av regnet.
— Sätt dig på någon stol, Louis. Jag måste
gå, jag kan inte sitta stilla.
Louis svängde om skrivbordsstolen och satte
sig lugnt igen. Hon började gå fram och tillbaka.
Så stannade hon plötsligt framför honom.
— Jag ber dig ursäkta, att jag kommer så här.
Men jag måste tala med någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
