Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
»Lugn, jo jag tackar jag», tänkte Louis.
Plötsligt såg han, eller snarare förnam, att
hennes frimodiga uttryck förändrades. Hennes blick
mörknade, som om en sky hade dragit förbi den.
— Vad är det, Gertrud?
— Ingenting, jo för resten, dina ögon!
Hans ögon hade förrått honom, och med
kvinnans snabba instinkt hade hon genast förstått.
Han tvingade sig till ett leende, men det blev
en grimas av smärta.
— Adjö, petite. Det är inte värt, att du
börjar på någon ny roman; sådanttar på krafterna.
Hans röst skulle vara satirisk, men för henne
ljöd den som ett ångestrop.
Plötsligt, intuitivt fattade hon, vad han måste
ha lidit denna tid. Hennes käre, gode Louis! 1 en
impulsiv känsla av att hon på något sätt måste
gottgöra slog hon armarna om hans hals och såg
upp till honom.
— Förlåt mig! Kan du? Och med en
omedvetenhet, som föreföll honom oförklarlig, då han
tänkte på vad hon nyss genomlevat, bjöd hon
honom leende sin mun.
Han såg in i hennes ögon. Dessa ögon, som
han älskade, detta ljuva ansikte, vars alla drag
han älskat och beundrat i ett par år! Men han
kysste henne ej. Han lösgjorde sakta hennes
armar från sin hals.
— Inte nu, barn! Inte än! Du får inte ge bort
dig själv i en stundens stämning.
Hon stod ett ögonblick stilla och såg på honom
med en strålande blick. Så gick hon hastigt ut ur
rummet.
1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
