Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORIGINALUPPLAGAN.
Det var en blålysande vårdag i april. På himlen
drevo de vita molnen som stora fladdrande segel,
och i planteringarna skiftade trädens ännu oklädda
kvistverk i den rödvioletta färgton det får, innan
grönskan slår ut. Ur rabatterna stack färgglad
krokus upp, och en och annan snödroppe hängde
huvudet, färdig att i nästa ögonblick vissna ned.
Gunnar-Uno Adelheim kom gående på den
upptorkade trottoaren. Han var högväxt, men smal
över axlarna. Under hatten trängdes liåret svart
och krusigt, och i det mörkhyade, men blida
rasansiktet lyste ett par nötbruna extatiska ögon.
Han gick som den går, som är försänkt i
intensiva drömmerier. Han såg rätt framför sig utan
att ändock se något annat än den bild, som
sysselsatte hans tankar och fantasi, och bilden
hette Dorothea Carlsson. Han älskade henne.
Men »älska» var nu ett utnött ord, som inte riktigt
uttryckte, vad han kände. Om han kunnat dansa,
skulle han dansat för att giva sina känslor luft:
det skulle i så fall ha varit en Indian step, och om
han kunnat sjunga, skulle han ha sjungit; men då
han nu varken kunde dansa eller sjunga, fick han
nöja sig med att driva omkring på gatorna som en
sömngångare. Det gjorde han för resten gärna.
Dorothea Carlsson bodde i ett av de finaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
