Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
silvervaserna dignade de röda rosorna och tycktes
matta av sina egna bedövande vällukter. Sorlet
av röster steg och sjönk, och det tycktes lägga
sig en dimma över de elektriska ljusen. Men
utanför föll aprilaftonens milda skymning, och parkens
träd avtecknade sig mot en brandgul himmel.
Gunnar-Uno stod vid ett av fönstren och
svalkade sin heta panna mot det kalla glaset. Någon
kom fram och lade sin hand på hans arm. Det var
fru Dorothea.
— Låt oss sätta oss här, sade hon.
Hon slog sig ned i en länstol vid fönstret; och
han lutade sig ivrigt över henne. I detsamma
gick hans bordsgranne förbi, och Gunnar-Uno
skymtade en sekund hans trötta, ironiska leende
och undrade, varför han log så där. Så glömde
han det strax för att drunkna i fru Dorotheas blå
pastellögon.
Han hade ibland tänkt på att i själva verket
kände han henne bra litet för att älska henne så
mycket. Han brukade helt förstrött tala med
henne om väder och vind, människor och
episoder, medan hans ögon begärligt drucko in hennes
skönhet. Ty ehuru kärleken hos honom som
känsla uteslutande var verksam i hans inre, visade
den sig alltid högst intresserad av förekomsten
av kroppsliga behag hos den älskade. Så var det
också denna gång: det var fru Dorotheas fysiska
skönhet han älskade, hennes vackra händer med de
indolenta rörelserna, hennes vita nacke, som hon
brukade böja så djupt, att man kunde se de
mjuka fjunen på hennes hals, hennes höga
drottningfigur med den yppiga barmen och den smala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
