Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
mot sig själv, en dov förtvivlan över något
ohjälpligt förlorat; men mannen hälsade henne med
jubel och glädje, ty Den Första var sedan inånga
år den dyrbaraste stenen i hans tankars
skattkammare.
Han rätade på sig med en suck:
— Och vad vill ni mig nu?
— Giv mig en plats på ert kontor.
Orden stockade sig i halsen på henne. Nej, det
gick inte. Hon hade inte längre någon makt över
honom. Var det möjligt? Det hade funnits en
tid, då hon bara behövt ta hans hand, för att han
skulle ge henne, vadhelst hon önskade.
I ett dåraktigt begär efter att visa honom, att
hon ännu hade kvar något av sin forna charm,
började hon nervöst fingra på kappans knappar.
Så reste hon sig häftigt, slet av sig kappan och
ryckte hattnålarna ur hatten. Mannen mätte henne
i en enda föraktfull blick. Den fläckiga blå
sammetsblusen med dess utnötta garnering av blekt
guld, den gröna, korta kjolen, ßom inte kunde
dölja de klumpiga kängornas armod!
Hon gick emot honom, och med ett försök att
hitta sitt gamla förtrollande leende, lyfte hon
sin hand som till en smekning. Men det var en
mager hand, som tappat all sin mjuka, vita gratie
i arbetet.
Han fattades av en oresonlig vrede. Den var
så stark, att han för ett ögonblick inte kunde få
fram ett ord. Skymforden tumlade om i hans
hjärna. Han kunde inte reda ut dem, inte få fram
dem, och på en gång kände han en förfärlig smärta
invärtes. Det föreföll honom, som om bilden
av Den Första varit det som givit tillvaron hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
