- Project Runeberg -  En Dagdriverskas Anteckningar /
105

(1923) [MARC] [MARC] Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

män att komma in. Somliga kvinnor ha riken av
stora, ändlösa slätter med horisonten blånande
i fjärran. Andra kvinnors riken äro stenöknar, och
åter andras fyllda av doftande rosor. Den Förstas
rike var fyllt av rosor. Jag vet inte, när jag
kom in i det riket eller hur länge jag fick vistas
där. I sådant där räknas inte tid. Jag vet bara, att
jag hade alla en konungs rättigheter, och–-

En rörelse från kvinnan hejdade honom.

— Jag förstår inte, sade hon tungt.

Han log för första gången, sedan han fått
syn på henne. Han hade vuxit om henne. Hennes
tankar hade brutit sina vingar, under det att hans
med åren hade blivit allt snabbare och djärvare.
Han, som en gång varit en barnunge emot henne!

— Vad har ni då gjort alla dessa år? frågade
han; och nu först märkte hon föraktet i hans röst.

Hon teg. Inte kunde hon tala om för honom
det trälliv hans drottning fört! Skulle hon berätta
om vardagslivets tröttsamma plikter, om den
fordrande maken, om jakten efter pengar till bröd
och kläder?

Han tog hennes tystnad för blygsel. Han
önskade att hon skulle gå, och med en känsla av
obehag såg han hennes böjda huvud.

— Skola vi dra ut på det här uppträdet längre?
sade han slutligen, då hon inte gjorde något
tecken till att avlägsna sig.

Hon reste sig och satte långsamt på sig kappan,
under det att han stod orörlig och inte gjorde
en min av att vilja hjälpa henne.

Hon gick mot dörren; där stannade hon.

— Det är för tungt för mig, sade hon, och
hennes röst var pressad av ångest.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:28:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagdriv/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free