Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
— Minns du? Hon gav honom plötsligt en blick
från sidan, som träffade honom som en stöt. —
Minns du, att den gången jag gick ifrån dig sade
du, att om jag någonsin behövde något stöd, en
vän, skulle jag komma till dig?
Han rörde sig ej.
— Vill ni inte gå nu? sade lian.
Hon gick häftigt fram till honom och lade sina
händer på hans axlar.
— Jo, jag skall gå. Det kom en glans i hennes
ögon, och hon nödgade honom att möta hennes
blick. — Jag skall gå, men jag måste säga dig
en sak först. Det finns inte en kvinna, som inte
skulle gjort detsamma, som jag gjort i dag, för
sina barns skull.
— Sina barn?
— Ja ja. Orden snubblade över varandra. —
Här står du och poetiserar om drottningar och
rosor, medan mina barn äro nära att svälta ihjäl.
Ni män förstå att hålla er uppe över eländet. Ni
ha estetik i er kärlek, och ni ha högre synpunkter.
Men vi! O vi! Vi sjunka ner i alltsammans. I
slitet. I ångesten. I rädslan för morgondagen. Och
sedan banna ni oss för det vi mista vår mjukhet
och vårt behag.
Två röda flammor sköto upp på hennes kinder.
Många års samlade bitterhet gav sig luft i hennes
flämtande ord, och den fine mannen, som alltid
sökte efter liknelser, men ibland fick tag i bra
banala, fann henne likna en retad lejoninna.
— Du tycker inte om, att jag klagar. Du tycker
det är nog, att jag förstört ett sentimentalt minne
för dig, och det kommer kanske att ta litet tid
och kosta litet pengar, innan du kommer över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
