Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
var en sådan underlig sträv klang i den eljes
vanligen så milda rösten, att Marianne ännu
tvekade.
— Kom jag och störde ? sade hon. Du höll
kanske på att författa? Hur... hur går det?
Hennes väninna pekade blott på några
sönderrivna papperslappar, som lågo kringströdda på
golvet:
— Som du ser, svarade hon skrattande. Uselt!
Förfärligt uselt!
Men så veknade hennes drag. Rösten blev
mildare, och hon sade:
— Ack, så jag jämrar mig! Jag tänker bara på
mig själv! Du ser ju riktigt frusen ut, lilla
Marianne. Ta av dig kappan, så sätta vi oss här
vid brasan och få oss en trevlig pratstund!
Hon sköt fram en stol åt Marianne och satte
sig själv i en annan. Det var tyst en stund, så
utbrast författarinnan:
— Ack, Marianne, finns det något mera
tröstlöst än att författa?
— Ja, att måla! svarade målarinnan och
försökte undertrycka en svag liten darrningpå rösten.
— A, fortsatte vännen, hur skola människorna
kunna förstå vad jag skriver? För att de skola tro,
vilja de också se! Ack, den som också kunde måla!
Marianne ryckte till. Hon hade suttit och låtit
pekfingret sakta glida utefter stolskarmen, under
det hon nästan trött lyssnade till sin vän! Nu
rätade hon på sig; det kom något hårt i de käcka
blå ögonen, som ej funnits där förut, och hennes
tonfall var gällt och skärande:
— Ack, kära, kära, det är ju detta jag har gått
och grubblat över i månader, ja år, och först nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
