- Project Runeberg -  En Dagdriverskas Anteckningar /
155

(1923) [MARC] [MARC] Author: Agnes von Krusenstjerna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

155

bagaget till himlen. Du har en mild Gud för dig
själv, mitt barn; jag får vara glad, att Försynen
tagit hand om mina förfäder ...

— Så där, ja ... Hennes skratt klingade ut över
rummet. — Nu var ni nära att slå ner den där
silvervasen. Nej, jag har inga förfäder, jag. Jag
har fallit som en liten stjärna direkt ned till gamle
père Bouffardier, balettmästaren. Men han har
fött mig med socker och vin, förstår ni, och därför
har jag blivit så fin. Ni skulle ha sett honom i
min barndom, greve, där han struttade sirlig
över golvet med mig efter sig som en liten docka
i tyll och gas. Och jag har också studerat! Jag har
lärt mig, att det viktigaste i livet är att kunna gå
på tåspetsarna och att den enda omsorg, som
betyder något, är att sörja för att man inte blir
för fet... som gumman Marga. Då kan man inte
snurra runt själv längre, och så står man där och1
klär andra små skönheter till baletten... Men
ännu...

Hon sprang upp och gjorde pose framför
spegeln: — ... Ännu är det långt dit. Hon strök
utefter sina vita armar och mönstrade sin hals
med belåten min.

Greve de Porcia smög sig fram och ställde sig
bakom henne; deras ögon möttes i den stora
underliga, frusna vågen. Hennes ljusa ansikte
bildade en sällsam kontrast till hans mörka,
allvarliga. Det var som två människor, som förts
samman från oändligt skilda länder. Hon lutade
sig plötsligt bakåt, och han grep om hennes
handleder och kysste hennes röda, leende mun.

— Fjäril! viskade han åter. Så lyfte han henne
på sina armar för att bära henne in till sig. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:28:04 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/dagdriv/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free