Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
lyste vit under det mjuka håret. Edvin lät i
tankarna smekande händer glida nedför halsens
vackra linje. »Om jag bara vågade», tänkte han.
»Om jag bara visste!»
Hon satte nyckeln i den lilla dörren och låste
upp. En unken lukt slog emot dem från mörkret
därinne.
— Håll upp dörren, är ni snäll, så jag ser,
var jag skall ta. Hon gick in; han dröjde utanför.
— Pågen låter drottningen först passera, sade
han och behärskade sin åtrå att gå in och hjälpa
henne.
Men hon ropade själv pä honom. Det måtte
varit något fel på källargolvet, åtminstone tyckte
Ordqvist det, när han gick bort till Klara. Det
höjde och sänkte sig under honom, så att han
måste gå varsamt för att ej ramla. Hon räckte
honom whiskyn. Men han urskilde endast hennes
arm, och så kom han att fatta den i stället för
flaskan. Flaskan föll i golvet, och — äntligen!
Äntligen! Han blev så lugn med ens. Han
kände sig stolt och glad som en prins, som tar sitt
rike i besittning. Den höga lilla drottning han
nu i veckotal nalkats i skygg vördnad låg tätt
tryckt i hans famn, en ung, varm, darrande
kvinnovarelse, påtagligen utan annan åstundan
än att få försjunka i stundens ljuvhet, annan
förnimmelse än den av outsäglig trygghet. Efter
ett par ögonblick, under vilka världshavets vågor
i Solgränd gått höga, viskade hon vid hans
hjärta: — Nu är jag din, din, din. Han kunde
inte få fram ett ord, pressade henne blott hårdare
intill sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
