Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
han aldrig blivit inskriven, upphöjde han sitt yrke
till platsen närmast hjärtat, den plats Suzanne
en gång ägt.
Där i verkstaden hade timmar, månader och år
utmätts av klockslagen, och till sist hade de
blivit ett med hans hjärtas slag. Som åren gingo,
blev den tanken alltmera rotfast hos honom: »En
dag slår icke mitt hjärta mer, och då upphöra
också klockorna att gå.» Denna föreställning var
lugnande som en god medicin och skilde honom
för alltid från stråkvägens människor, vilka
klockslagen drevo med piskrapp framför sig för att
de skulle hinna en viss sträcka innan mörkrets
inbrott. — Jag undrar, sade han till den lilla glada
skönheten på väggen, om barnet...?
Steg i gången fingo honom att hastigt vända
sig om. Ordqvist kom in i rummet, dragande
Klara efter sig vid handen. I den andra höll han
en whiskybutelj, vars hals var avslagen och som
han måste balansera försiktigt, för att ej de
sista dropparna skulle rinna ur.
— Härmed, sade han, i det han bugade sig så
högtidligt omständigheterna medgåvo, anhåller
jag om er dotters hand.
Urmakarn räddade undan flaskan, innan han
svarade, långsamt och värdigt, medan hans blick
sökte Klara, som förvirrad och skrattande
kramade Ordqvists hand:
— Och vad har ni att erbjuda henne?
— För tillfället ett rum, varmt och gott uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
