Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
lians tillvaros tillryggalagda väg. I hastigt,
muntert tempo hade hans korta liv tumlat fram,, och
allt som därunder fängslat och fyllt hans sinne
hade gällt de människor och föremål, som susat
förbi honom i nuets brådskande färd. Då han
någon gång hade ägnat längre bort liggande ting
en flyktig sekunds uppmärksamhet, hade dessa
föreställningar varit lika de såpbubblor, som man
blåser mot solen: lätta, skimrande i regnbågens
färger och förintade av en vindil.
Men i mörkret blåser man inga såpbubblor.
Inne i dess stigande flod går det ej att leka.
Mörkret är ett skrämmande tomrum, uppfyllt av
skräckinjagande skepnader, mot vilka man måste
försöka att värja sig! Tankar han aldrig förut
tänkt borra sig nu in på mannen. De äro som en
flaxande skara av svarta fåglar från det okända,
vilkas klor isa Fasa och vilkas vingslag brusa
Ohygglighet. Han kände, hur han föll, föll i en
brunn, utan botten, utan väggar, utan gränser.
Fruktan förlamar, Förfäran gör stel. Men
tankarnas klodjur fortsätta att klamra sig fast, medan
deras fjädrar klibba mot kallfuktig hud.
Näbbarnas knivar arbeta; de gräva, de slita. Och
plötsligt förstår Ljusets yra barn, att han nu
kommit in i ett liv, som är motsatt det dagklara,
som var det enda han hittills känt, men som är
lika verkligt, blott bräddat av en mycket tyngre
verklighet.
Han hade varit en liten eländig uppblåst docka,
som trott sig vara något, där hon tittat ut på
världen bakom dockskåpets blänkande glas och
dockvagnens lustiga suffletter eller försiktigt
burits omkring på ömma, kärleksfulla armar. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
