Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
1 detsamma fick en av karavanens medlemmar
syn på blåduvan. Hungern gnagde honom. På
flera dagar hade han inte ätit något annat än
litet torkade fikon, och vattnet i hans flaska
började sina. Han tog sin båge, lade på en skarp
pil och sköt. Pilen träffade blåduvans ena vinge.
Men hon flög vidare.
— Vad var det? ropade Sola Gull. Det flög
som en solstråle genom luften!
Blåduvan svarade inte. Hon flög och flög, ty,
det gällde livet. Men snart kände hon, att hennes
krafter började ta slut, och hon sänkte sig
försiktigt ned, för att inte Sola Gull skulle störta
och bryta nacken av sig.
— jag är träffad, sade blåduvan sorgset, jag
kan inte flyga mer. Det var en man,, som sköt
på mig.
Hon slöt ögonen, flaxade ett slag med den
osårade vingen och föll död ned mot den heta,
gula sanden. Och Sola Gull var ensam i stora,
vida världen.
Hon torkade sina tårar med sin lilla
spetsnäsduk och började gå hän över sanden. Hon såg
upp mot det blå, där hon nyss ,flugit, men hela
rymden var dold av solrök. Det var, som om alla
världens skogar tagit eld och vinden sänt alla
kvalmiga dunster och all hetta dit, där Sola Gulls
väg gick fram. Hennes vita silkesstrumpor
trasades sönder, och hon måste slita dem av sig och
gå vidare barfota. Prinsessan Sola Gulls fötter
voro mindre än någon annan prinsessas i alla
jordens länder och skära och vita som rosenblad.
Hon satte dem så nätt och varligt ned i marken
för varje steg hon tog, och varje hennes steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
