Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Carl Adam Hatting själf, llon brukade säga
till de andra:
»Om farbror befaller mig att hoppa i
Delaware, så gör jag det.»
»Men bakefter kommer jag och spökar för
honom!» tillade hon och gjorde, liksom hon
redan ville öfva sig, sina ögon så stora och
hemska hon kunde.
Efter en stund sade hon — utan all
öfvergång, helt tankfullt och allvarligt — det var Sarah
hon talade med.
»Tycker du inte, att William är gränslöst
lik sin far? ...»
»Jag tror, att hvad han vill, del vill han,»
svarade Sarah bara dunkelt.
Marion tänkte på det hela taget mycket på
William. Det hade hon alltid gjort ända sedan
hon var liten, då hon trots hans pojkaklighet,
köld och skygghet blindt hade beundrat
honom. Men hon var alltid mycket mer blyg
för honom än för Evert, som skämtade med
henne, smekte och retades med henne, och
för hvilken hon, tämligen tidigt, tösaktigt
omedvetet också började kokettera en smula.
Men i samma mån som den äldre brodern
sysselsatte sig med flickan, desto mera
slyngel-aktigt öfverlägset behandlade den yngre henne:
å, denna ironiskt föraktliga blick, detta
obarmhärtiga och förbittrade leende, denna hånande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
