Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
på henne — alldeles tillfälligtvis — men med
något leende och varmt i blicken och hon
böjde sig fram emot honom och smålog igen.
Det var allt, men det var allt som behöfdes för
att de — hvilka kvällen förut skilts åt som de
värsta fiender — skulle »bli vänner».
Det var blott ett ögonblick, som Marion
förundrade sig — i det nästa blef hon åter
helt borta för sig själf och kom inte ihåg stort
mera, än att hon satt midtemot William. Hon
skrattade i detsamma, där hon satt, — förtjust
— alldeles högt med detta låga, liksom
gurglande skratt, hvilket vällde fram inom henno som
ett varmt källsprång. Och när hon märkte, att
de öfriga i båten förvånade sågo på henne,
skrattade hon ännu mera uppsluppet, ända tills
hon smittade dem alla med sin mystiska och
oemotståndliga glädje. Och när hon vid den fëie
chcimpëtrc Mademoiselle Rosalie vid hemkomsten
arrangerat ute på stora gräsplanen, där de intogo
sin aftonvard, råkade få plats vid sidan om
William, och han kommit att sitta på en flik
af hennes kjol, var hon hela tiden så rädd för
alt han skulle märka det och flytta sig, att hon
knappt tordes röra sig. Och då hon såg William
af misstag äta upp hennes persika, som hon
skalat åt sig själf och sedan bitit af, kände hon
genast liksom ett styng af skygg, instängd glädje
och vände hufvudet bort för att slippa påminna
honom, att det var hennes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
