Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
»Marion!» tittade Alida i glad spänning in
genom dörren. »Nu äro de här strax...»
Marion reste sig upp. Hon gick ut och
ställde sig på perrongen bland de andra och
tog Alida hårdt i handen.
Bröderna höllo redan nedanför trappan.
Evert smal och lång, rak i ryggen — William
en nyans mörkare, smal och lång han också,
men kraftigare än brodern. De voro bägge
bar-hufvade och höllo de nästan flata, uppvikta och
galonerade hattarna i handen. Solen stod redan
lågt på himlen och föll snedt in på gården
mellan de höga träden.
Evert blef ett par minuter stående därnere
och talade med stallknektarna, som togo emot
hästarna. William gick genast uppför trappan
och hälsade först på sina föräldrar.
»Här är Marion,» var det någon som sade.
Alida gjorde sin hand lös.
Så kände Marion Williams läppar mot sina
fingerspetsar — såg hans böjda hufvud med det
svarta hårbandet i nacken, hans rygg i den långa,
bruna rocken ... Och bakom sig hörde hon,
medan en arm lade sig kring hennes lif, Evert
säga:
»Hon är sig lik . . . min hustru. Tycker du
inte, broder?»
»Jo,» svarade William enstafvigt —
allvarligt. Han såg upp på sin svägerska och för första
gången på månader möttes deras ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
