Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
Skjut inte, utan att de skjuta först. Men om
det är deras mening att ha krig, så låt det
begynna här.» Tillsammans med män och
kamrater var William Hatting allt annat än blyg.
Blott två timmar hade han fått sofva, då
hans svarta betjänt väckte honom.
Nu var Evert rest och Marion och William
hade — gående bredvid honom, han själf ledde
hästen vid tygeln — följt honom genom hela
parken ända bort till de stora järngrindarna,
där följet och packhästarna redan väntade. Där
hade han för sista gången omfamnat sin hustru
och med ett handslag tagit afsked af brodern.
»Senast till jul är jag hemma igen.» Han
höll Marion tätt intill sig och sökte ännu en
gång hennes läppar.
Sedan stod hon och smålog emot honom
så långt hon kunde skymta honom och viftade
till honom med sitt halskläde öfver grindarna.
Himlen började nu lysa röd i öster, och
fåglarna vaknade i träden och buskarna omkring
dem.
Evert och hans tre tjänare voro redan
försvunna bakom vägkröken. Men då Marion och
William vände sig om för att gå hem, hörde de i
morgonens stillhet ännu länge hästarnas hofslag.
»Det blir en varm färd för honom,» sade
Marion. Hon virade själfsvåldigt den tunna
sidenschaletten om fingret och började långsamt
gå framåt den raka gången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
