Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Plötsligt vände hon sig ifrån honom och
lade sig rakt ned på sidan med hufvudet mot
sin utsträckta arm. Hon låg alldeles stilla och
orörlig med ansiktet mot jorden.
»Marion . ..» mumlade William lågt. Han
föll på knä i gräset och lade lätt handen på
hennes axel. »Marion...»
Men hon låg alldeles som förut — stilla
och stum, med ansiktet djupt ned i det höga
våta gräset.
»Marion,» sade William igen — han hade
lagt sig ned på armbågen bredvid henne. Hans
ansikte var helt förvridet af sinnesrörelse och
utan att själf veta om det, ref han upp hela
händer fulla af långt gräs, medan han talade.
Hennes ytterliga, modlösa förtviflan, hvilken
hon icke brydde sig om att lägga ringaste band
på, smittade i detta ögonblick honom och kom
honom att glömma allt annat, som han eljes
först och främst tänkte på.
»Hvarför ... kunde du icke .. . vänta? ...»
Han förmådde icke finna andra ord.
Marion satte sig upp med händerna för
ansiktet. Hon tycktes icke ha hört hvad han
hade sagt — blott hans röst.
»Jag vet att, om du går ut, så... Jag vet
att du stupar,» utbrast hon hest, våldsamt, i en
förtviflad hviskning.
Sedan hon fått klart för sig, att William
ville sluta sig till hären vid Boston — under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
