Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
den sista tiden, ända sedan de talades vid på
vägen till Grays färja, hade hon knappt kunnat
tänka på annat — hade Marion börjat att
fantisera en hel del om sin far och om den
sönderskjutna röda rocken däruppe i dragkistan i
hennes rum. För det första hade hon — som
alla i kolonierna — stor respekt för kungens
soldater, hvilka hon var uppfostrad att tänka
sig oöfvervinneliga, och därnäst. .. Hennes fader
hade fallit som ärlig soldat i kungens tjänst,
trogen till döden den brittiska flaggan. Skulle
han icke vända sig i sin graf, om han visste,
att hans dotter — och det i trots mot både
Gud och lagen — älskade en rebell, en, som
genom att lyfta sin hand mot koloniernas
rättmätige herre, vanärade det hederliga Hattingska
namnet? Hon var dömd — hon kände redan
nu, att hon var dömd ... utan nåd hemfallen
till sorg och straff. Här hade hon nu gått i
nära en vecka med sin dödliga ångest och sina
förtviflade inbillningar och inte vågat att säga
ett ord eller yttra en halfdragen suck om det
till någon människa i huset... Och så kom
William och underrättade henne — helt kort
— att nu, så snart som möjligt, skulle det
förfärliga ske: ban skulle gå i krig mot engelska
soldater.
Hon satt rakt upp i gräset och tårarna
strömmade från hennes ögon. William låg, så
lång ban var, framstupa på marken med ansiktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
