Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
gående solen föll genom de stora fönstren
brand-gult öfver rummet ocli öfver männens fint
friserade och pudrade hufvuden, när de bugade
sig.
William hade Marion inte träffat. Inte
heller hade hon kommit sig för att säga något
till sina släktingar om att han var med. Nu,
då hon som värdinna hälsade på gästerna, såg
hon honom inte.
Han hade blifvit uppehållen af något och
kom något senare än de andra in till supén.
Först då såg han henne; uppe på balkongen i
förmiddags hade han ej märkt henne och visste
icke ens, att hon ännu var på Johnson Hall.
Marion satt uppe vid den öfre bordändan
i den långa salen vid sidan af öfversten. Snedt
öfver bordet mellan de många flämtande
ljuslågorna såg William, i detsamma han satte sig
ned, hennes smala, ljusa hufvud under en krans
af skära, fylliga rosor, de välkända lockarna
som föllo fram på skuldrorna, sluttande och
bara, öfver den styfva corps de baleine, som
ännu hörde till en dams högtidsdräkt. Hon
talade med Dayton och gaf icke strax akt på
att det var William, som kom. Han fortfor
att stirra på henne, som om han ej kunde tro
sina sinnen, då hon med ens plötsligt vände
sig emot honom och slog ögonen upp. Och i
och med detsamma blef hon röd, så glödande,
skärt röd som bara den bleka Marion Hatting
8. — Daggryning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
