Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
kunde bli, röd från det ljusa hårfästet ända ned
till midt på bröstet, där klädningen slutade.
William tog icke sina ögon ifrån henne.
Han lutade sig fram utan att kunna tala.
»William,» sade Marion sakta. Hon liade
glömt, hvar hon var, alla omkring sig, och
omedvetet böjde äfven hon sig fram emot honom.
Williams granne — det var Lambert
Cad-wallader från Philadelphia, hvilken de ju bägge
kände mycket väl, vände sig till honom och
började tala. Han svarade någonting, såg att
han hade ett stycke fisk på sin tallrik och
började äta. Därpå drack ban ett stort glas vin.
Marion vände sig till major Whyte, som
satt vid hennes andra sida, och de samtalade.
Hon satt med händerna på sin solfjäder, åter
blek, och såg ned hela tiden.
»Det har varit en hård vinter, Madam,»
sade majoren med sin skarpa, flinthårda stämma.
Han var en Ny-Engländare af skotsk ras,
rödhårig, med framträdande kindknotor och
tennblanka, fromma ögon, som sågo ut som om de
icke kunde blinka.
»Ja,» sade Marion artigt, uttryckslöst. Och
litet efter, när hon själf märkte tystnaden:
»Och dock är det på eder sida ni segrat
och slagit fienden ...»
»Gud har gifvit oss nåd till det, ja!» Han
böjde andäktigt sitt stora hufvud.
Marion hörde inte längre livad ban sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
