Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
med Evert som jag nu lefver ... Och att tro ...
hvar minut — att nu, nu mördar man dig ...»
Hon låg på knä vid fönsterkarmen, och vid de
sista orden snyftade hon till, lidelsefullt,
obe-härskadt.
William stod och såg ner i jorden utan att
röra sig och utan att tala. »Det är omöjligt,»
sade han ändtligen sträft, »omöjligare än allt
annat. Ingen hederlig karl ville tjäna
tillsammans med mig. Att du inte kan förstå...»
»Förstå!» upprepade Marion utom sig. »Som
om det komme an på sådant. Och jag! ...» Hon
såg honom in i ögonen: »Du kunde befalla
vakten där att skjuta på mig och jag skulle
inte röra mig ur stället.»
»Det vore bara döden,» sade han långsamt,
bittert. »Jag skulle också kunna dö för dig.
Men ...»
De sågo hvarandra styft in i ögonen tvärs
öfver fönsterkarmen. Så sade William, lågt och
med intensivt eftertryck:
»Men lida vanära... Nej!»
»Jag kunde,» sade Marion bara och hennes
ögon sågo stolt, bittert allvarligt in i hans. »Jag
visste det inte förut, men nu, när jag varit skild
ifrån dig under ett belt år, vet jag, att jag kunde.
Jag kunde allt.»
Han tog sig ett par gånger med handen
upp till pannan och vände bort hufvudet. Där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
