Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
kunde märka det — vände han sig till fröken
Wathier.
»Och du, min goda Sarah,» sade han varmt.
»Tänk, att du också kommit hit...»
Han stod med profilen vänd mot Marion;
vid den första skygga blick, hon nu vågade kasta
på hans ansikte, kände hon liksom ett styng
i bröstet — ett styng af glädje. Hans lilla
lång-lagda, nu så väderbitna ansikte öfver den höga
militärkragen hade blifvit så magert, och draget
omkring den smala, bestämda munnen hade
blifvit ännu hårdare. Han liade lidit — han
kunde själf tiga med det aldrig så mycket, hans
ansikte, som hon kände så väl, sade henne det
— han hade lidit liksom hon.
»Jag längtade ju så mycket att vara eder
alla och den goda saken till någon nytta,»
svarade Sarah på sitt ödmjukt flärdlösa sätt, hvilket
alltid så vackert bröt af mot hennes själfsäkra
leende och öppna, stjärnlikt glänsande blick.
»Det får du säkert också riklig anledning
till,» mumlade William förströdt. Han märkte
att Marion, som nu stod nästan bakom honom,
hade vändt sig och försökte att aflägsna
sig. Han blef orolig ocli nervös och vände
sig från Sarah, som i detsamma tilltalades af
en annan herre. För första gången, sedan de
träffats här, möttes hans och Marions ögon.
Hon hade rodnat öfver bela ansiktet, ocli
ögonen, som hon höjde emot honom, glänste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
