Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
»Men det är ingen af dem, som ens har
sett åt mig.»
»Nu ljuger du.»
»Ja, nu ljuger jag för resten,» instämde
Marion genast. »Det var flera af dem, som
brukade säga mig många artiga komplimanger.»
»Flera? ... Hvem? ...»
»A, allesammans nästan,» svarade Marion
vårdslöst. Hon vände sig om och mötte den
genomträngande blicken i hans ögon, och i
detsamma blef hon oresonligt ond. Hennes
ögon flammade till, och det kom ett spotskt,
hätskt drag omkring munnen.
»Du plågar mig!» sade hon hårdt, med en
våldsam, nervös, intensiv förbittring, som
öfver-raskade och nästan skrämde honom.
I samma sekund kände hon sig emellertid
själf skrämd och skamsen öfver sin egen
häftighet. Hon skakade trumpet hans hand bort
från sin skuldra och stod som förut med
bort-vändt hufvud.
Evert rätade förnärmad på sig. Han talade
inte längre med henne, men blef envist stående
bredvid henne, fast besluten att inte gå, förrän
hon gick.
»Där äro de — soldaterna...» Han höll
handen för ögonen.
Marion skiftade plötsligt färg. Hon hade
knäppt ihop händerna och stod och förde dem
nervöst ut och in ifrån hvarandra, så att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
