Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
Evert hade redan knäppt västen och kastat
på sig sin röck. Negern Hannibal, som, fullt
påklädd, legat närmast dörren, stod uppskrämd
framför den med gapande mun och sina stora
svarta ögon vidöppna med en pistol i hvar
hand.
Marion och Sarah häktade i all hast ihop
sina kläder. Under den korta hvilan hade de
blott aftagit sina styfva snörlif och
hufvud-bonaderna.
Hela huset under dem var redan i full
rörelse, kunde de höra. Ut på gården tumlade
de hessiska officerarna, som ännu icke sofvit
ut julruset, i skjortärmar, utan hattar och
peruker samt med håret nedåt axlarna. Luften
genljöd af tyska och engelska eder,
trumpetstötar och trumhvirflar. På afstånd hördes skott
på skott. ..
»Gud i himmelen!» mumlade Sarah — hon
hade blifvit sittande på sängkanten, hvit som
ett lärft mot sin bruna sidenkofta och med den
höga, opudrade frisyren alldeles på sned efter
sömnen.
»Det måste vara de våra,» sade Evert
långsamt — alltjämt lyssnande, medan han
omsorgsfullt stack ned sina pistoler i bältet. Utan att
veta det, använde han instinktmässigt samma
ord, som han dagen förut tadlat hos sin hustru.
Han grep efter sitt ur, hvilket hängde på en spik
på väggen, såg mekaniskt på det och stoppade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
