Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
smycken — det är det enda jag har. Vill du
inte taga dem med dig? ...»
»Nej,» sade William kort, absolut afböjande.
Evert sade ingenting. Han ryckte blott otåligt
på axlarna och vände sig ifrån dem.
Marion gaf icke akt på honom. »Du vill
inte?» frågade hon ännu en gång — mera
bestämdt.
»Nej,» svarade han igen i samma ton —
lika enstafvigt.
Marion såg plötsligt rakt upp på William
— in i hans ögon, hvilka kunde tiga som inga
andra ögon. Därpå vände hon sig om till den
främmande unge mannen.
»Herr Lamb,» sade hon högt och myndigt.
Hon hade tagit upp framvåden af sin korta
röda kjol, och med den lediga handen öste hon
hastigt ned däri sina smycken från det öppna
skrinet: pärlhalsband, juvelagraffer, guldkedjor,
ringar och briljanterade skospännen, huller om
buller. »Gode herr Lamb,» sade hon igen
mycket högt — alla vände sig om och sågo på
henne. »Detta är mitt, och jag har för
ögonblicket icke något bruk för dylikt. Vill ni inte
laga del alltsammans,» hon räckte det fram emol
honom i sidenkjolen, »och gifva det åt Hans
Excellens general Washington från William
Hattings syster och bedja honom använda del
för arméns räkning som han för godt finner.»
»Du förolämpar generalen, Marion,» sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
