Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Evert hånande. Han stod med armarna i kors
öfver bröstet. »Ännu är armén icke så
reducerad, att den lefver på kvinnors allmosor.»
William rörde sig icke och slog icke upp
ögonen, men Lamb blef röd ända upp till
hårfästet.
»Det kan jag icke, Madam,» svarade han
och bugade sig djupt. »Det kan jag inte, då
er svåger icke vill göra det.»
»Min svåger,» upprepade Marion och vände
ett par ögon, som plötsligt voro smala af vrede
och gnistrande emot William. »Du —du tror,
att du kan kufva mig med din vilja» — hon
blef ännu rakare där hon stod och slungade
orden emot honom — »att du blott behöfver sätta
ditt eviga iskalla ’nej’ emot allt hvad jag önskar
och att jag så faller till föga. Men, ser du,
jag...» hon tog i sin obändiga häftighet ett steg
fram emot honom. »Jag kan inte kufvas. Lika
litet som du.»
»MarionI» ropade Sarah förfärad, full af
ångest. Hon förstod att de sinnesrörelser,
Marion hela denna morgon genomgått, fullständigt
bragt henne ur jämvikt, hon såg, att hon var
utom sig och att hennes lidelse med hvar
sekund som gick steg till hänsynslöshet. Hon
fruktade för bröderna — mest för Evert — och
hennes rop var ett varningsrop.
Marion vände sig emot Sarah ... Hon stod
tyst ett par sekunder och såg ned på smyckena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
