Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
sig åt värre än vildar och indianer — att ni —
nu — skulle känna er som amerikaner!»
»En man kan icke förändra sin politiska
öfvertygelse för några excesser af soldatesken,»
svarade Evert kallt. Den årslånga, alltid
återhållna spänningen mellan bröderna slog
plötsligt, utan egentlig personlig anledning, ut i öppen
fiendskap.
»Evert har rätt,» mumlade fadern tonlöst.
Han sänkte sitt hufvud medan han talade, och
såg icke på William. »I min ålder blir man
icke förrädare emot en sak, som man hela sitt lif
offentligt omfattat...»
Och då William icke svarade, tillade han
säkrare, med mera myndighet:
»Du ärfver mig, när jag är död — icke
förr.» Han reste sig upp och — med en rörelse
af handen, som om han aldrig mera ville bli
påmind om detta — gick han långsamt, utan
att vända sig om, ut ur rummet.
William stod stilla ett par sekunder
framför elden. Madam Hatting hade genast följt
sin man, och systrarna gingo gråtande efter
modern. Han stod och tänkte på det ordet,
som hans far — utan önskan eller tanke på
att förnärma honom — hade brukat:
förrädare... I djupet af sitt hjärta ansåg han
alltså dock — han, den stolte gamle — sin son
för en förrädare . ..
William rätade på sig, vände sig tvärt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
