Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
William böjde sig fram och — hell
naturligt, tyckte de bägge, oemotståndligt — lade
båda armarna omkring henne och drog henne
intill sig. Hon såg icke längre på honom, men
tryckte lidelsefullt, skälfvande, plötsligt alldeles
utom sig, sitt ansikte intill hans.
»Res inte,» hviskade lion, öfversiggifven och
hänsynslös. »William, gå icke ifrån mig — nu.»
William tog med bägge sina händer om
hennes hufvud och såg in i hennes ansikte. Han
svarade icke, men i hans blick såg hon, att lion
bad förgäfves.
Marion lade bägge armarna om hans hals
ocli började gråta stilla utan snyftningar. Ingen
af dem liade ett ögonblick ringaste tanke på att
de stodo midt i den öppna hallen och att någon
när som helst kunde komma ut på trappan
eller gå igenom rummet.
»Det är ju omöjligt, Marion,» mumlade
han. »Du vet det ju själf.. . Ännu i dag måste
jag vara tillbaka i lägret och sedan...»
Men ännu medan han sade orden, tumlade
hans tankar oredigt om med vilda och förtviflade
planer att taga henne med sig, rida bort med
henne som hon gick och stod — på ett eller
annat sätt, detsamma hvilket, göra slut på detta
barbariska och outhärdliga tillstånd.
Marion sade ingenting mera. Hon fortfor
blott att gråta, sakta och ljudlöst, med sitt våta
ansikte tryckt intill hans hals och kind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
