Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
ligt, obehärskad! utbrott af förtviflan och olidlig
smärta. »Jag önskar — så sannt jag lefver,
önskar jag, att jag aldrig hade sett henne för
mina ögon!» Han höjde den knutna handen
mot sin panna och slöt en sekund hårdt igen
ögonen.
»Lägg pistolen, Marion!» hörde han Everts
röst — hård, befallande. »Genast!»
William tog ett steg fram: »För Guds skull
. . . Den är laddad. — Hör du?»
Hon hade höjt det tunga vapnet och höll
fingret på hanen. Nu skrattade hon sakta och
slog, liksom afvärjande, ut för sig med den
andra handen. Den djupa gropen i hennes
vänstra kind blef ännu djupare. Hon hade sett
ned på den långa blanka ryttarpistolen, nu —
utan att släppa den — såg hon upp på Evert
och William.
De sågo också på henne, och det fanns i
uttrycket af den blick de mötte något som med
ens kom hjärtat att nästan stanna i deras
bröst och blodet i deras ådror att isas. Ingen
af dem vågade mera taga ett steg framåt — af
obestämd, instinktiv fruktan för hvad hon i sin
upphetsning skulle kunna taga sig för.
»Nu skall jag säga er båda något...» Hon
talade hastigt, med låg röst, och plötsligt såg hon
nedåt sig. »Jag .. . Jag ...»
»Jag vill inte vara den, som alltid slår i
vägen för eder bägge,» utbrast hon häftigt, lidelse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
