Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska Missionsförbundets mission i Kongo före 1886, av K. J. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN
olika slags proviant. Det går icke att beskriva, huru för-
tjusta våra män sågo ut över att vara i besittning av sädana
massor av präktig mat. Jag kan icke heller säga, huru glada vi
också voro åt att slippa matbekymmer en hel vecka. Det är
ingen lätt sak att ha omsorg för så många män i ett sådant
land. Våra båtar voro snart under segel och gledo stolta iväg
från land och uppför floden. Folkskaran på land växte mer och
mer, och från hundratals strupar ljöd det: "Kött, kött, kött, vi
vilja köpa kött! Kommen tillbaka, så att vi få köpa kött!” Men
Vara Dätar itlader fört i väg, så att sorlet och larmet snart
dog bort.
Våra män, som före avresan hyst så stora farhågor, började
nu anse sig ha kommit till ett härligt land. De sågo lyckliga
ut, som om all bedrövelse vore förbi. Det dröjde dock icke
längre än ett par dagar, förr än de blevo påminda om, att gott
och ont växla beständigt om. Vi slogo nämligen läger vid ett
stort bydistrikt, där folket till en början såg vänligt, fogligt
och tillbakadraget ut. Så småningom blev det dock uppenbart,
att de voro lömska och tjuvaktiga. Våra män beklagade sig över,
att de blevo bestulna på än det ena och än det andra. Vi an-
sågo det därför rådligt att anställa vakt omkring lägret och till-
sade folket, att vi ville sova i fred, ty vi voro trötta. En och an-
nan gjorde dock under olika förevändningar besök i lägret. Slut-
ligen sade vi ifrån, att ingen fick komma in i lägret. Detta
tycktes hjälpa, och stillhet och lugn syntes inträda, så att vi som-
nade och troligen gjorde vakterna detsamma. Helt plötsligt hör-
des i nattens stillhet ropet: ”De ha stulit mitt myggnät". För
att skydda sig mot mygg och andra kryp hade männen mygg-
nät, hopsydda av tunnt tyg, hängande på fyra pinnar över sina
läger. Tjuvarna hade smugit sig intill och skurit av näten jäms
med marken och gått sin väg. Vi märkte också, att det på av-
stånd i byn var icke så liten oro. Ett ljud, som när man gnider
järn mot sten, blev mer och mer hörbart från olika håll, och det
lät hemskt. Det blev klart för oss, att infödingarna höllo på
att slipa sina vapen, och vad detta innebar, hade vi icke svårt
att fatta. Vi förstodo, att endast en hastig flykt kunde
rädda oss. I all tysthet gåvo vi därför männen befallning
att skyndsamt och tyst taga sina saker med sig och komma
ombord. Under tiden lösgjorde vi båtarna och togo ned tältet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
